Jag sträcker mig flämtande efter allt som finns;
är det att lämna den kruka där jag är planterad?
Är det att sväva i rymden utan hopp om räddning?
Mina rötter är små, tunna, vita
och ändlöst slingrande, knutna och tvinnade;
jag kan dra och slita, vrida och rycka
men färglösheten, färglösheten,
den starka och tvingande färglösheten,
lämnar mig hängande över kanten.

Mina fingertoppar snuddar vid fönsterbrädan,
min andedräkt immar glaset.
En dag till, mitt hjärta, bara en dag till.