Jag minns ljuset,
som en mild och vacker vän,
som en del av skönheten,
som en del av vårens saga,
om prinsar och prinsessor,
som ville mörkret förjaga,
och du,
drottning av ett obestämbart rike,
med en skev och brokig prisma,
en galen diamant,
som med ljus och lykta sökte sin like,
och fann en dilettant.

En clown full av tårar,
en narr utan sin bjällra,
om du inte var så jävla äkta, Cathrine,
så skulle jag väl inte sitta här och skälva,
som en fågel på en tråd,
som glömt bort att flyga,
som sitter här i brytningsljuset,
ser solen och minns,
allt det som inte längre finns.
En fånge, som väntar på nåd.