[Först ett stort Grattis till den det egentligen berör - skriver detta som en liten extrapresent bara för att jag vill att du ska veta konkret h-u-r mycket du är värd som vän - och efter det en slags förklaring av min uppskattning av det jag verkligen värderar i det vi har som vänner.
Trots våra olikheter i många avseenden. Det är just det som gör denna insikt så mycket mer värd som insikt, och därför vill jag också dela med mig av den.]

Olika sätt att samtala - attraktion eller ej.

Utbyteskvalité eller Samkväm.
(och sagt så, så hörs det nog redan här vartåt detta lutar)

Det finns krockar som skapar död, och det finns krockar som skapar liv.
I tvåvägskommunikation sker många krockar.

Det är nog upp till att avslöja ens syfte med samtal som avgör om man blir förstådd eller ej.. för vad säger en fakta-utbytare om att få en drös tankar och funderingar tillbaka på en fråga om vart den staden ligger?? Likväl som tanke-funderaren inte helst greppar faktat som ges, innan denne vet bakgrunden tills varför det ges, om så en fråga eller svar, eller bara ett framförande av tyck eller ren information.

För min del, så är en fakta-giv ofta lika med ett glödande kol. Speciellt när jag befinner mig i en ensam position utan annat kommunikationsutbyte redan igång.

Jag behöver hinna ta på mig handskar och även värdera in om det finns en giltig anledning till att ens ta emot den där kolbiten som kommit farande. Fakta är värdsligt, är överlevnadsviktigt. Kanske.

För mig då, som i förstahand fungerar som en tänkare bakom skynket (både mitt eget och andras helst), så kan en kort faktafråga kännas som en pil i sidan på hela tillvaron. I konkreta in real samtal kan jag t.o.m. bli så paff att jag kommer av mig. Det är lite kul, när jag ser hur oförstående frågaren väntar på nåt i sin värld så enkelt som ett kort svar.

Det finna inga korta svar. inte för en bakomskynkettänkare. Stackars faktafrågaren. Då kommer funderingarna.. ja, om tillit finns så kommer hela hjärnans reaktion som svar, och faktafrågaren fattar noll av det svaret.

Förstås. Det kan skapa total motsatt effekt av vad som önskats av den frågande. Ketchupflaskor kan vara lite riskabla att öppna, och det speciellt om det stått med halvöppenkork och självtorkat - något som ofta händer en bakomskynkettänkare som inte riktigt får ett avslutande gensvar då, iom att faktafrågaren i ren förvirring går hem och vilar och funderar på vad som egentligen hände.

Fråga om vart en stad ligger kan väl ändå inte behöva betyda att man frågat om hela atlasen och innevånarnas alla gemensamma livsöden?

För att ett sånt samtal ska fungera så krävs uppoffringar av båda parter, i både att kunna bjuda på syften för faktaprataren, och att kunna tänka till i tystnad och fokusera på viktigaste grejen för syftesprataren.
Varför finns en ett sånt samtal då, tänker man. Borde det inte självdö, eller skapa ovänskap? Mja, jag tror att med rätt känsla och värdering av själva relationen, så är man nog relativt generös och tålmodig med varann, bara tilliten finns.

Tillit, att inga ord i världen skulle kunna underminera den känsla av relationsbindning som ändå finns. Det blir ju ord kontra liv. Varför ens sätta ord som motståndare till liv. Ska inte ord s-k-a-p-a liv? Ordet kommunikation betyder ju "Komma samman" och sen vad vi gör av det, borde ju ligga på var och en ändå.

Det ord gör, är nog att som verktyg, och budskapsbärare, nästla sig in i känslor, och omringar känslor, Som bägarens förhållning till sitt innehåll. Där är vi utan försvar, i och med att försvar är något vi bygger upp mentalt. Som att ha ett paraply när någon tömmer sin bägares innhåll över oss. Sitt ords värde. Så tänker jag.

Även om självförsvaret vi härjar runt med, nog är giltigt tills vi är mer säkra, så är det ändå ofta ett mentalt tänkt självförsvar. Ordvärden, ja de rinner ändå in där för att de triggar känslor. Som en lönslös käft-ordkamp där skuldkänslor kläs i ord och kastas fram och tillbaka i ett Du-krigar-samtal, som faktiskt ändå till slut bara har två förlorare. Vem vinner på sånt?

Men när tilliten finns och orden får agera de vackra bägare de är..ja då kan man börja dekorera språket. Måla det, utan att vara rädd för att någon häller ettersyra i bägaren.
När man når den tilliten i en kommunikation av två olika prat-polers möten, är en sån prata-relation bland det mest värdefulla man kan ha. Ett tvåpolers utbyte som ger så mycket mer än när två liknande poler möts i en självsvängande  harmoni där det mesta går ut på att hålla med varann.

Många gör en tvåpolig diskussion till en enpolig genom att själv falla till föga för den andres sätt att snacka - det är enligt mig en slags manipuleringsrisk som gynnar missförstånd - var finns då den äkta viljan till förståelse undrar jag. Vill man, och har man tillit så är man väl ändå beredd att bjuda lite? På sig själv och sin osäkerhet? Möta en motsatt pol är ju ändå grunden för utveckling. Hur vi bemöter är alltså bara en visad hantering som säger den andre om det alls finns nån vilja till ett genuint möte med utbyte, enligt mig.

Min bästa vän, och lärare i detta, är definitivt inte som mig när det gäller budskapsöverföring, haha (skrattar hjärtligt insiktsfullt över olikheterna) näh sannerligen inte, men hon äger stor portion

vilja, tolerans, respekt och kärlek,
och d-e-t är beviset för att vår ibland helkonstiga prat-relation överlever tror jag,

för jag är ett drägg i att skriva sönder folk så att dom snarare bara blir än mer förvirrade än dom var innan de ställde frågan de vill ha svar på.

Så tack Vännen. (Jag har redan glömt frågan, men den dyker nog upp en gång till, om det var viktigt? Det var ingen stad i alla fall haha)

Du lär mig hantera det jag aldrig kunnat.

Med kärlek Tack, Brorsan L!

Vänliga hälsningar/ Brorsan L ;)