Långt borta ligger Sveriges fastland.

Man kan se det som en mörkgrön linje. Tillräckligt långt bort för mig.
Man, dvs jag själv skulle aldrig orka att av egen kraft simma eller ro dit. det räcker för att kunna anses vara långt bort.

I värmen på Vidas takterrass äter vi laxsmörgås och saft under tystnad med andra matta främlingar.
Värdighet och klassisk musik.

Senare går vi runt och beskådar Ulf Trotzigs lätta fågelvingar stora som vardagsrumsväggar. Färgerna är på väg att fladdra ut ur linjerna.

Lena Cronqvist lillgamla flickor bäddar ner sin hjälplösa huskatt i dockvagn, och Björn Wessmans afrikanska landskap har fått färgen vässad intill tinnitusgränsen.

Hjälp nu blir det för mycket.
Kan man inte bara köra ut på alvaret och lägga sig ner i skuggan intill några stora enar.

Jo det kan man. Låta allting vara. Ta en tuva till kudde.
Sverige långt där ute, och här inne en tystnad, en vind.
Och en nästan osynlig kanin med rosa genomlysta öron på de rosa stenarna, som tittar tankfullt tillbaka innan den hoppar vidare.

På kvällen i Borgholms hamn äter vi strömming med mos medan duggregnet prasslar på ett tunt plasttak, och nu är fastlandet borta.

På väg tillbaka till vandrarhemmet ser vi i parken en dunge tallar helt inklädda med vildvin.
"Är det kärlek eller vänskap?" säger jag.
"Kärlek" mumlar han och tar ett par bilder med mobilen.

"Dom kramas ju hela tiden."