En sommardag reser jag bort.

Tillsammans med dom duktiga. För jag är också ibland en sån där duktig.

Jag packar och känner på packningen och packar igen.

Läser anteckningarna och kollar.

Tåget går tidigt och båten går också ganska tidigt och vi hälsar artigt och några känner inte varandra och kanske ingen gör det egentligen.Kanske någon.

Båten går som en dieselraket i vattnet och barnen gråter lite här och där och många sitter mycket still, ser mot horisonten och tänker på pillret dom svalt och hoppas som i kyrkan eller ungefär så.

På eftermiddagen sitter vi och tittar på sveriges egen skagenstrand, fast bättre och mera komplett liksom, och strandgräset fladdrar i sin vida ödslighet.

Kilometer efter kilometer med ljusaste sand.

Förundrade låter vi ögonen ta in de vilsamma långa linjerna.Den tomma havsytan. Den nedgående solen. Färgskimret på havet. I kroppen brusar energin ännu efter vandringen i sanden.

Jag bäddar mig en sandgrop och vilar där en stund. Nollställer. Detta är också mitt land, men var länge ett namn på en karta bara. Först när jag silat sanden mellan fingrarna, klappat på franska tallar och suttit och spanat på myrlejon en stund börjar det bli verkligt.

En dag senare går vi i timmar genom ett ölandskap med en sällsam historia, lövängar lövskog, tallskog och mosslandskap i färgtoner jag knappt visste fanns. Ett nästan oändligt konstverk som bara skapar och skapar sig själv.

Framme vid havet igen sliter jag av mig kläderna och vältrar mig ner i havet ungefär som sälarna där ute.

Befriad.