När vi pratar i telefon känner jag hur din röst hinner bli kall innan den når mig och då tänker jag på hur långt bort du är. När jag säger det i den svala luren, att du är så långt bort, missförstår du mig och tror att jag menar geografiskt. Jag har så mycket att säga dig ändå blir det tyst i luren, som om vi båda väntar på någonting. När tystnaden också hunnit bli kall ljuger jag och säger att jag måste gå och när vi lagt på gråter jag en stund och minns med tårarna allt jag ville säga. Men då är det försent och när du ringer dagen därpå har jag glömt igen.

Ganska ofta blir jag arg och ibland hatar jag dig. När man hatar den man älskar är ingenting vackert. När man hatar den man älskar kan man inte annat än att hata alla man ser. Slutligen hatar man sig själv mest av allt och det gör ont när jag förstår att jag aldrig älskar dig så mycket som när jag hatar mig själv.