Jag går av spårvagnen några hållplatser tidigare, räknar ner Vasagatan och stannar utanför porten som ska bli min. Låtsas att jag är på väg hem, fastän det är två veckor kvar till inflyttningsdatum. Men jag låtsas för en stund och drömmer om nästan tre meter i tak och kristallkronan du lovade att köpa.

Jag spanar upp mot rader av fönster, undrar vilket av dem som ska bli vårt. Bakom vilken av fönsterrutorna döljer sig vårt första gemensamma hem, liv. Och jag hissnar som alltid inför tanken och försöker förstå hur något så stort inte skrämmer mig mer.

Och jag jämför priset på kaffebryggare, testar 140-sängar på Ikea och tänker på hur många gånger vi kommer ligga med varandra, i vilken säng det nu blir. Och så tänker jag på hur nära du håller mig precis innan vi somnar och jag tänker på hur du lägger handen mot min kind och hur du ser på mig och då förstår jag varför jag inte är rädd. Varför jag inte kan vara rädd när du är nära.