det är nu det börjar att åter finna min harmoni och
trygghetav att leva och stärka mej i ensamheten

utan att vara rädd för vardagen och ständigt leva
med något vackert i mitt huvud som hennes ansikte

det är inget fel i det men då måste jag även leva och
lösa hennes problem det gör jag gärna men minna egna

blir då oviktiga och hamnar i min skugga i mörkret och
jag finner då inga egna lösningar för minna egna problem

som växer och äter ut av min energi det är samma sak
varje gång att jag tar på mej rollen som en beskyddare

och bror duktig det är väll därför att det går som det går
när mitt liv stannar när jag delar mitt liv sida vid sida med

en annan själ det börjar kännas som min väg ska vara min
egen att ensamheten är min vän jag är fylld av varma känslor

men jag förstår dom inte och om jag ska vara ärlig så trivs
jag i ensamheten nära skog och vatten kanske är det mitt öde