En dag vaknar jag i den yttre mest absoluta tystnaden.

Jag hör små ljusa silvertrådar kvillra i huvudet mjuka vågslag i armarna och tarmarnas lätta viskanden efter ett glas vatten

Mina helt vanliga ljud, min halvgamla men relativt glada kropp som försöker starta sin orkester med alla instrumenten

Jag älskar den orkestern, den är ju mitt liv

Svalkan ifrån fönstret doftar sensommar i all sin stillhet Genom dörrspringan försöker katten tränga sig in, ända tills han lyckas och hälsar med svansen promenadskäppshälsningen.

När jag dricker kaffe ute ser jag det att ängsblommorna är slut. Och björkens krona har fått en pudrig grönton. Nej den går inte alls åt gult än men en aning vitgrågrön har den blivit. Vattnet i marken räcker inte efter alla soliga dagar. Det är allt. Men när jag går på stigen uppåt bilgaraget ser jag två små feta skogsmöss som katterna nedlagt inatt. Söta och med rosa öron. Men det är vuxna välgödda skogsmöss som strukit med. Katterna har förkovrat sig eller så har musungarna vuxit upp.

Hemkomna från musikgudstjänsten, det var nästan fullt i kyrkan, lagar vi sillunch (med allting på) och sitter och njuter i solen och firar söndag. Ta ut varenda sommardag för man vet aldrig...

Klockan fyra tar vi promenaden ner till kanalen, och tjuvplockar krusbär längs vägen och kanske är det ändå för kallt att bada, men kanske inte. För det kommer unga och barn och dom kastar sig tveklöst i vattnet.

Strax plaskar vi med de andra.

Visst var det kallt men nu har vi vant oss att strunta i det. Det är en barnslig och tidlös känsla att släppa taget och välkomna lättheten i vattnets svalka .

Det är glädje