när man avslutar ett förhållande så tror
man att man är fri och befriad från heta

dissektioner och meningsskiljaktigheter
man är glad att slippa tjafs om onödiga

petitesser och vara till baka med vänner
och allt det där som jag tyckte va så skönt

att slippa när jag var hemma med henne
men sedan kom det känslor i min kropp

som jag varken hade tänkt på eller räknat
med det var saknaden hellvete vad det gör

ont och smärtan växer sej starkare för
vare dag och det gör ännu ondare när

jag förstår att jag älskar henne från djupet
av mitt hjärta och att jag har gjort fel

beslut som lämnade eller mer straffade mej
ut med dumma saker i mitt vokabulär

och med idiotiska handlingar utan logik
av dum stolthet för till slut hade vi båda

rätt och båda fel i samma dialog och
argument men det som gör ondast i

stundens hetta när det är nytt det är att
se henne lycklig med någon annan det gör

så ont för jag vet nu vad jag hade innan jag
blev blid för nu känner jag smärtan ut av

att hon inte finns kvar i mitt liv tomt kallt
det är det jag förtjänar av mitt oförstående

och respektlösa betande jämt i mot henne
inte för att vara elak men jag kan inte hantera

konflikte eller förstå dom och mitt humör är inte
det bästa det är ett handikapp enligt mej skälv

efter som jag får svårt att tänka radikalt och
logiskt och maniskt hitta hål i diskussionen och

ifrågasatta henne i stället för att lösa problemet
som är upphovet till dessa vassa starka argument

mellan fyra kålsvarta ögon mitt i mot varandra av
två personer som djupt älskade varandra men det

var även när våra ögon var blåa och att vi inte förde
samtal med stänkande saliv i ansiktet på varandra

inte ordagrant men nära in på helt jävla idiotiskt
för nu sitter vi ensamma och ledsna på olika håll

jag saknar henne och jag hoppas att hon skänker
mej en tanke det skulle lysa upp min mörka värld