Vi går från härbärge till härbärge och vet att vi är slagna. Ändå, den minsta lilla glädje, nödvändighet, minsta smula, för oss vidare. Hoppen för länge sedan gömda, vitsen försvunnen, vildmannen slagen, hjälten död.
Papper och skrot, tömda flaskor, tappat förgyllt för en bit av bröd. Ord om ej vänliga, så ord...
Kanske... regnar det manna en dag? Kanske...?

Medans solen går upp över bänken, sitter vi, lägger vi våra händer i knät och tittar på alla bylten bredvid. Hör den stilla pusten, ännu vid liv.