Allt var stilla
där i ditt rum.
Inget omkullvält, inget argt
eller någonsin ovänligt.

Du hade en annan doft
och ett helt annat sätt.
Dina händer var stilla och din blick väntade
så oändligt länge på min tillit.

Du var overklig,
som en dröm,
som ett vinddrag,
som känns men egentligen inte finns.

Jag var en orkan,
en olycksbådande katastrof
och varje gång var jag tvungen att börja om
från början.

Man kan säga att jag uppfann dig på nytt,
igen och igen och igen.
Var vi olika,
blev vi samma,
var vi samma förintade jag mig själv.

Du fyllde på där jag saknades,
och du sänkte din röst
för att höra mig.

Jag gjorde dig till allt,
min mamma,
min beskyddare,
min drottning
och min sanning.

Det som var svårast att stå ut med,
var också min största skräck -
nämligen att du fanns kvar varje gång jag kom tillbaka.