Det är dom slitna minuterna jag ständigt återkommer till.

Känslan av att ha varit vaken långt innan klockan ringer -
och väntan på ljudet av dess gälla röst.

Hela livet hinner passera revy
och aldrig har det tett sig mer meningslöst
än just då.

Morgonens tidiga timmar berövar mig det sista
jag har -
viljan att leva.

Natten rymmer godhet,
lindring i sömnens armar -
som sveper min kropp -
och domnar mig själ.

I tidig morgon överväger jag allt -
jag går igenom tusen möjligheter
och förvandlar dem till ingenting.

Skulle världen sakna mig ?
skulle jag sakna mig ?

I ett tappert försök att avdramatisera mig själv -
undrar jag om detta kan betraktas som busigt -
önskan att aldrig mera kliva upp och möta världen.