jag hör hur det ropar mitt namn

mörkret påminner om sin kalla famn

platsen

där alla som känt smärta

och låtit den göra så ont

att man helt slutat känna

får sova

mörkret lockar

för där behöver man inte försöka vara bra

där finns inga förväntningar

där gör man ingen besviken

där slipper man vara rädd för att inte räcka till

för i mörkret

där existerar man inte

och det är svårt att se

hur världen inte skulle vara bättre

då