Såg du mig när jag föll. Jag gled förbi dig lite sakta. Som i slowmotion. Men du var nog upptagen med nåt annat. För i din värld finns det alltid nåt annat. Och jag är bara en spillra av mitt forna jag. Tuggar på en matbit. Sväljer. Det smakar ingenting. Och varför bryr jag mig ens om att tvätta mitt hår. Jag känner mig ju så smutsig i vilket fall. Varför inte falla i dvala. Vintern är ändå snart här. Det går fort. Vita täcken döljer snart gräsmattan utanför på gården där barnen brukar leka. Och jag tänker gå i ide. När våren sen spricker upp igen vaknar jag som en liten puppa och slår ut till den fjäril jag alltid borde vara.