Jag sår frön där jorden tidigare var död. Jag slår rötter dit jag förut inte kunde nå. Jag blomstrar i ett färgspektra som häpnar mig själv, de runtomkring mig fascineras, såväl gör jag. Jag har aldrig gillat att vara ung, att inte kunna ta sig själv på allvar eller bli tagen på allvar. Det petar mig i ögonen som trädens grenar, stör mig rejält som småsten i skon. Min bark har hårdnat, mina färger har blivit djupare och intensivare. Jag är i ett mer vaket stadie, ett närvarande möjliggjort av distans, att inget kan gå fel så länge allt rör sig fram.