Det är mellandag idag. Hustrun hänger tvätt och jag passar en sovande 11-månaders pojke. En av 4 sonsöner. Slöade en stund. Nöjd med att ha gjort några sedan många år uppskjutna uträkningar på en väl fungerande dator. Livet med en IPAD är som att leva med ett handikapp.

Så är det skönt att få hjälp att lasta en duschkabin av pojkens pappa. Hela hans lilla familj är i Göteborg här för lite olika angelägenheter, och det är huvudskälet till att hustrun och jag lämnade slippapper och målarpenslar med mera och åkte hem. Självklart att man tar vara på alla tillfällen att träffas – hänga – med de små spirande barnfamiljer som man själv till stor del är upphov till.

I förmiddags var det krypövning. Den lille skulle lära sig att backa ner för trappan. Vissa framsteg noterades av en nöjd son och pappa, men associationerna tog en annan väg. Till bygget förstås.

Jag har duktiga byggare. Det har funnits mindre duktiga involverade också, men de åkte snabbt ut. Följden blev alltid tidsförlust, kvalitetsbrister och onödiga kostnader. Plus att man inte hade någon hantverkare för ifrågavarande moment. Lösningen heter: Själv.

I början diskuterades kostnader i det oändliga. Huvudsnickarn var en hörnpelare från första stund. När jag konfronterade honom för en offert för husets båda trappor sa han: Ta den. Så var den saken färdigdiskuterad för tillfället.

Några månader senare beställdes trapporna enligt den alltjämt gällande offerten. Trappsnickaren har en allvarsam uppsyn, men spricker lätt upp i ett underfundigt leende när vi börjar prata. Jag visste det sedan förra gången. 1995. När vi beställde trappa till stugan. Det blev bra, men good-will har också bäst-före-datum. Jag gjorde för säkerhets skull några besök eftersom det tog åtskilliga månader innan jag hade förutsättningarna klara. Mått som trappsnickaren behövde. Trapporna måste ju passa precis i hålen i golven, och mäta är ju att veta. (En kompis till mig gjorde fel. Han fick beställa en ny trappa så allvaret var inte att ta miste på). Huvudsnickarn, som såg mitt mätande föreslog att jag skulle ta hit trappsnickarn så ansvaret skulle bli hans. Billigast så, la han till med ett leende.

Så hade jag vägarna förbi trappsnickaren igen. Hans verkstad ligger på vägen mellan Rossö och Göteborg, så det är ingen omväg. Han var inte mobil visade det sig. Det var så enkelt att mäta upp förutsättningarna.

Vissa personer säger saker på ett sätt att man inte säger emot. Man vill ju inte ha det inre omdömet: Är du dum, eller? Jag åkte till bygget kontrollerade mina mått och funderade. Klart att detta funkar. Men då måste slarvmaja bort. Noga nu.

-          Kommer han inte hit och mäter? Då måste ju vi sätta upp trappan.

-          Nää. ... Det vill säga ja ...

-          Jaså, du!

Jag kommenterade detta med att på skoj säga: Lätt som en plätt! Jag såg i ögonen, och hörde på tonläget, att detta inte var vad huvudsnickaren hade tänkt sig. Han klarar det säkert, men var bekymrad. Det syntes.

Så närmade sig byggsemestern. Trapporna, 2 L-trappor som ska installeras över varandra, bestod av två delar på vardera så där 100 – 150 kg. Delarna låg sedan länge i vardagsrummet. Allt mer av byggdammet lade sig ovanpå. Nu gällde exteriören, köket, fönstersmygar, men inte trappor. Hur tänker han egentligen? Han sa ju att han kunde bygga hus! Ska bli intressant att se hur han löser detta. Han kommer ju inte undan. Ser han att jag går och undrar över trapporna? Det kanske han gjorde och det hela började kännas som ett spel. Jag förde inte saken på tal och det gjorde inte han heller. Men jag fick då och då gliringar över illa genomtänkta detaljer. Jag kvitterade med att det är han som kan bygga hus. Jag ritar ju bara. Båda gillade det rappa tonläget. Ett Chicken-race?

Den 16 juni tog han semester. Trapporna låg kvar i sina delar i vardagsrummet. Innan jag somnar på kvällarna funderar jag en hel del på hur olika saker kan lösas. Plötsligt blev jag klarvaken. Nu jävlar! Jag sätter dit trapporna själv! Hade jag inte två gamla skotvinschar i källaren, någonstans? Jag köpte ju ett par till förra segelbåten. De blev aldrig monterade. Tänkarna gick vidare. Det fanns mängder av stabila plankor i och omkring nybygget. Med vinscharna på en stabil träram, som läggs på det översta golvet, borde ju detta vara lösbart.

En av våra barnfamiljer passerar Göteborg på väg till oss för att semestra.

-          När du passerar Göteborg, är det inte säkrast att övernatta där?

-          Ähum, kanske det.

-          Innan du åker vidare, kan du titta i källaren efter två skotvinschar i brons?

-          Skotvinschar i brons?

-          Jättevackra. För fina för att sättas på en båt.

-          Vad har du nu i kikaren?

-          Får du se när du kommer hit. Kan du ta med dem?

-          Vad ska du ha dem till?

Eftersom jag var långt ifrån säker på att jag ämnade fullfölja mina planer, ville jag inte sticka ut hakan. Sarkasmerna haglar ibland så man får ta betäckning. Jodå. Sedan bilen packats ur såg jag dem. Bronsvinscharna till båten som såldes 1975. I ett obevakat ögonblick tog jag dem och snart var min vinschanordning komplett. Den översta trapphalvan rullades till trappschakten på ett gammalt kvastskaft. Repen fästes mycket genomtänkt. Upp på övervåningen. Jag tittade ner. Högt och farligt! Om Repen går av eller något annat oförutsett inträffar så är faktiskt fallhöjden två våningar. Är någon under är han dödens. Och jag själv fick passa mig.

Repen spändes. Lite till höger lite till vänster där merparten av tyngden togs. Så fick jag dra för hand i övre änden. Så hängde den där. Genom att dra lite här och lite där började jag förnimma hur den översta av de fyra trappdelarna började närma sig sin slutgiltiga position. Det funkar!

-          Kom och ät!

Det passade mig perfekt. Lunchpausen. Då presenterade jag min idé och lösning i all sin förträfflighet. Bara att det var så vanskligt att luta sig ut över trapphålet för att kolla läget. Ni vet, mitt balanssinne är ju inte det bästa. Det gick hem.

Efter lunchen hade jag en son, dotter, svärdotter och måg på olika ställen i huset. Direktiven korsade varandra. Jag vevade och drog. ”Barnen” rapporterade läget i en mängd avseenden.

-          Lite mindre här.

-          Mera på högervinschen!

-          Sakta.

Jag trivdes. Vilket härligt samarbete! Till kaffet var den översta delen på plats. Fastskruvad provisoriskt om något skulle behöva ruckas på eller så.

Som i så många andra sammanhang gäller 90% transpiration och 10% inspiration. I regel i omvänd ordning. Här var det huller om buller, men till sist satt den på plats, hela den övre trappdelen. Passar nederdelen? Icke! Trappdelar måste pressas samman. ”Annars knarrar den”, fick jag lära mig efter att ha konsulterat trappsnickaren. Så den gamla ortopediregel (när höftproteser och annat skulle fixas) gällde: Går det inte med våld, så går det med mera våld.

Och faktiskt. Utan slagmärken eller andra spår av mer eller mindre milt våld, lyckades jag ordna resten. De små barnen sussade så sött när föräldrarnas hjälp påkallades, så det hela är resultatet av ett gott och givande samarbete i alla åldrar. Sömn kan således också vara produktivt. Åtskilligt gjorde jag dock själv. Det gällde ju att spara på de semestrande resurserna. Inget slavläger här inte!

Vi hade ju så där 1300 tegelpannor som skulle upp till taket också. ”Du knäcker dig”, sa huvudsnickaren, när jag en gång sa att jag fixar sådant själv, som ingen annan gör. Men det är en annan historia.

Så snälla barn kan vara! Nu tar jag nog poäng på snickar'n!