”Är du inte klok?” Den okända kvinnan i hallen stirrade på mig med avsmak.
”Menar du att det är så här du ska återvända, med svansen mellan benen och håret i en risig svans?”
Efter två veckor på sjukhus (officiellt på grund av ett otäckt virus, att jag legat på den psykiatriska avdelningen var det ingen som behövde veta) och ytterligare två hemma under täcket så var det för mig en stor bedrift att ta mig ur sängen och in i duschen för att möta alla undrande blickar och här stod en totalt främmande kvinna i min hall och hade mage att döma mig.
”Vem är du och vad har du med saken att göra?”, frågade jag och försökte låta bestämd, men osäkerheten stod som ett sken kring mig.
”Men lilla gumman, DET har verkligen inte med saken att göra vem jag är. Du kallade på mej och nu är jag här för att hjälpa dej.” Den absurda situationen till trots så orkade jag inte bråka. Var den här kvinnan nu här för att hjälpa mig så spelade det inte så stor roll vem hon var eller vem som skickat henne. I ärlighetens namn behövde jag all hjälp jag kunde få. Jag kapitulerade skulle man kunna säga, just som jag hade gjort för alla overkliga väsen jag mött sedan han lämnat mig för den där fotografen.
”Vad menar du att jag ska göra då?”
”Jag menar att du ska slå dem med häpnad, att du ska glida in vackrare än någonsin. Sätt lite fart, smink och nya kläder ligger på sängen. Det gör ingenting att du kommer för sent. Det var ändå ingen som räknade med att du skulle komma tillbaka.”