Alva har inget mål. Hon bara går. Staden luktar bränt och sopor och något mer... en svag rutten doft hon inte känner igen. Tystnaden är påträngande och hotande, som om den ville säga att något lämnats osagt. Hon borde tagit en taxi, hon vet att hon inte är frisk nog för att promenera hela vägen, men trodde att hon skulle må bra av att ”se lite folk”, men blickarna hon möter är tomma. De ser ut som tomma skal. Är det tomma skal?
En man rycker desperat i en dörr och svär uppjagat. Alva förstår – om hon hade haft en dörr att längta till hade hon också stått kvar och slitit och ryckt och svurit, men Alva har ingen dörr att längta till – inte längre. Staden är så smutsig och grå och Alva förstår att mannen vill fly in genom den röda dörren. Dörren är det enda färgglada på den brända Drottninggatan i en stad så grå och dyster att ljuset inte tar sig ner mellan husen trots att solen lyser. Hon ser sig omkring. Ser på en man med en pojke i handen. Deras kläder är trasiga och pojkens hud är blodig. Ingen ser mej, varför ser ingen mej?
Hon fortsätter genom staden hon hatar och asfalten svider under hennes fötter som längtar efter sand och gräs. En glasskärva fastnar under den högra hälen och gräver sig djupare in i huden för varje steg hon tar, men det spelar ingen roll. Hon hatar huden på sin kropp, hatar människorna som, liksom hon bara går, utan att se henne, hatar deras tomma blickar och hatar lukten av brända sopor och den där nya främmande lukten. Är jag död? Är staden död?
Alva kommer till en korsning där vägen tar slut. Hon måste välja. Ett omöjligt val. Ska hon välja död eller undergång? Hon sätter sig mitt i korsningen och studerar sina trasiga fötter och skrubbade knän. Plötsligt är hon omringad. Äntligen är det någon som ser mej tänker hon. Äntligen är det någon som vill hjälpa mej, men tanken hinner inte mer än ta form innan hon förstår att hon inte alls ska räddas. Hon är omringad, som ett byte, av en flock hungriga skyltdocksmänniskor med tomma blickar. Paniken sprider sig i kroppen och hon försöker resa sig, men det svartnar för ögonen. Någonstans på andra sidan medvetandet hör hon sitt eget huvud slå i asfalten och en bil närma sig.
Alva drömmer. En enorm Kanin med känguruficka på magen skuttar fram till henne där hon ligger i sin sjukhussäng. Den sätter fingret framför nosen för att hon ska vara tyst, sedan stoppar kaninen snabbt ner henne i sin ficka och skuttar i väg. Det är varmt och gungar mysigt när kaninen skuttar fram, men något stör hennes rofyllda färd. Vatten. Någon skvätter vatten i hennes ansikte. Hon vaknar hastigt när droppar försöker ta sig in i näsan.
”Välkommen tillbaka”, säger mannen som står böjd över henne och stör hennes drömmar. Hon orkar inte ens svara, men ögonen undersöker både mannen och rummet hon befinner sig i. Med ens verkar den otroliga drömmen hon så brutalt slitits ur fullt normal för platsen hon nu befinner sig på påminner mest om lustiga huset på LSD. Väggar, tak och golv lutar åt alla håll och svagt färgade speglar i tusentals former pryder väggarna.
”Är det nu det är på sin plats att vara rädd?”, frågar hon mannen som tittar oroligt på henne. Jag har inte vaknat än, det här är en dröm och min hjälte är plågsamt vacker.