om det sega sega återvändandet från ljus till mörker
Ur ett liv 10 (Att ta ett grepp om höstens mörker)
Jag vaknar allt senare och somnar allt tidigare.
Det är också mörkret som skruvar ner energin.
Det är regnet som ger den djupa fridfulla sömnen.
Men bussarnas vattenrasslande igenom gatans långa fördjupningar
stör mig i min dvala och sedan ligger jag i gryningen och tänker på livet och alla val man gör.
Och inte gör.
När telefonen ringer är jag nästan säker på att det ska vara en försäljare.
Varje gång jag lyfter luren tänker jag ut en roll att spela.
En inneboende, en städerska eller en åldrig förälder, gaggig och aggresiv.
Jag vet inte säkert varför, kanske är jag sårad på ett sätt.
Samtalet är ju inte till mig som person, utan mig som köpare. Jag är inte någon köpare.
Jag deltar inte i den kommersiella världen utom när jag själv tar initiativet till ett inköp.
Surgumma är jag och månen hänger där, en blek citronklyfta långt uppe bland dimmorna. Sur som jag.
Kvällen är seg. Himlen gråorange, en otäck färg.
Dagen efter åker jag till stan och ser duggregnet på tågfönstren, Det glittrar men stör knappast.
Vi ser filmen om Monica Z . Går och fikar efteråt och njuter en latte med den mjuka svenska jazzen ännu i öronen,
En stilla promenad i stan och inköp av nya starkare lampor att sätta i bordsarmatur och golvlampa.
På kvällen skypar jag med sonen om katten som matvägrar och måste lekas igång med vinterns leksaker.
Gud vad fort jag glömt att katten inte sysselsätter sig själv i stan. Det gör han ju på landet.
När vi sprungit runt en stund och jagat sugrör och flärpar och flåsat får jag äntligen lägga mig och läsa Dorothy Sayers.
De nio målarna. Vilka sjuka ideer om klockringning dom har i England för övrigt.
Vad allting liksom går trögt.
Försöker vänta in energin, och svara med tålamod.
Försöker stämma den akustiska gitarren men strängar går av.
Försöker sy klart en blus men den nyköpta vita trådrullen har försvunnit från jordens yta, katten är starkt misstänkt.
På lördagen köper vi ett nytt kartongvin, ett nytt doftljus, knallröda pelargoner till köksfönstret, och jag lovar mig själv att nästa vecka ska det städas upp allt sommardamm.
Snart ska det bli, jag vet hur man mutar sig själv, det finns en väg...
Vaniljbullar
Prosa
av
Ciralina eller Annmari Nyzell
Läst 263 gånger och applåderad av 4 personer Publicerad 2013-09-19 19:24
|
Nästa text
Föregående Ciralina eller Annmari Nyzell |