De har stannat på en kustkramande klippa för en kvickkyss i den elektromagnetiska epiken som är den blodorangea apelsinskymningen pressad & penslad på en lättmolnkladdad himlavalsduk. Vinden är vag, men tillräcklig för att vispa upp ett tassande vågspel på det tunga havet.

Kyssen är scenariots epicentrum. Allting är lindat runt den - runt två försiktigt ringlande, ännu koreografisaknande tungor. Den ena är sandpapper, den andra är sammet.

"Hur långt är det kvar?" frågar sammet, lutar huvudet mot sandpappers bröst.
"En bra bit."
"Men ungefär?"

Sandpapper avkrokar sig från omfamningen, släpsveper sig till klippkanten, tar upp en cigarett ur sin väderhuggna skinnjackas innerficka som hon tänder med en tändsticka som hon sedan knäpper ut mot havet.

"Långt."

Sammet smyger upp bakom henne, armarna runt hennes midja.

"Men hur långt?"

Hon sträcker ut högerarmen mot horisonten, puffar rök mot den; en puff ser ut som ett <3.

"Som härifrån till horisonten."

Sammet sätter sig med benen i kors på motorhuven.

"Men horisonten är ju inte något man kan komma fram till. Och skulle man mäta avståndet från hit till dit så skulle man runda jorden i all evighet."

Ett galloperande sandpappersleende.

"You learn fast, my young padawan ..."
"... fast you learn."