ibland skriver jag utan känsla, (det syns!)
men det är bara när jag är tom. som


när du ömsom stöter in i mig
som om du alltid ska stanna kvar
och du ömsom drar dig ur mig


som du är borta för evigt

och jag vill känna något.
även om det är sönderslitna organ och
någon som hoppar hopprep med mina tarmar


för det är då jag vet vad det är jag känner.
och
för det är då som du är som mest skarp.


suddasuddabortdinsuramin.
jag vill ju aldrig blekna bort.


det är därför jag går så ljudlöst jag kan
efter jag fick veta att du lever för mina fotsteg.