vilken katastrofal kliché att strunta i
stor bokstav och att skriva utan punkt
vilken miserabel kliché att vilja ha
när ingen kan ge mer

ja, men visst är det en kliché
att ens vara vid liv efter dessa år

undviker folk så gott det går för att dem
inte ska råka vidröra mig med sin pest
stel av apati, ständigt på flykt på vad som
ska föreställa mig själv

varför försvinner du inte bara

visst bör det vara lätt att att lämna mig
här i all förbannad jävla misär
men lättast vore självfallet att svälja
din stolthet och ljuga mig rakt i ansiktet

från gammalt till nytt, jag rensar ut
och jag gillar varenda skäggstrå
som stryker min gåshuds klädda nacke

och förlåt mig, jag älskade nog inte dig
jag tror min hjärna försade sig, förlåt inte mig

jag menar, jag vet vad hat gör med en
man slits itu tusen gånger om för att
sen tro att man blivit hel

och ingenting kan skapas
om ingenting annat raseras

ingen i detta samhälle lär sig empati
för ingen vet hur man känner sig vid liv
plågandes hy mot hy, lider vi utav er
dem äter nötter, någon lider av allergi

varför försvann du bara

satan vad ont det gör, att inte vilja
bli räddad
satan vad fint det är, att vilja
gå under med någon

vi är lika vanliga, ingen är unik
tro dig inte, ingen tror dig
vi lever samma lögn

och snälla mig själv, förlåt honom
aldrig, för att han lämnade mig själv
och snälla mig själv, älska honom
alltid, för att han stannade med mig

jag gick från gammalt till nytt, jag
rensade ut och såg lögner på lögn
jag älskar varenda flin han gör när
han stryker min gåshuds klädda hy


och jag tackar lögnen
för att du försvann