1)

På himlens högsta punkt förbländar oss
galaxer, stjärnor, himlakroppars dans.
Förlorade i evighetens trans,
förtöjda blott med stjärnbildskeppets tross.

En koreografi som släpper loss
den märkligaste syn av kosmisk glans
som finns att se. En silvertråd som spanns
av universums osedda profoss.

Och sfärerna, som ser oss där vi står
förankrade i jord och knappt förmår
att balansera våra vägda skålar,

de låter världen ha sin gilla gång,
och hårdast smeker oss, med nedärvt tvång,
en sol med sina ständigt stolta strålar.

---

2)

En sol, med sina ständigt stolta strålar,
den vägrar vika undan med sin blick.
Den granskar oss i vårt så veka skick
där vi i sörjan kravlar, kryper, ålar.

Finns något väsen där som ser och bidrar
till detta kretsloppstyngda liv vi fick?
Vet något väsen vad som föregick
vårt livskontrakt? Finns någon, vagt förnimbar?

Vill se den som kan stödja och beröra,
men möts av öron som har slutat höra,
en hedonist som frossar och som skrålar,

en diktatur som grundlöst regisserar,
en dilletant som alltför djärvt skulpterar,
ett övermod som utan tanke målar.

---

3)

Ett övermod, som utan tanke målar
de bilder som väl ingen velat se,
har tagit för sig, utan vett att be
om lov för hur den hävdar sig och vrålar.

I all sin egen girighet så snålar
den med resurser, som skulle förse
oss dödsstilleben i hans ateljé,
med självbelysande, förgyllda strålar.

En självförljugenhet, som vägrar se
sin roll här i en kulturell buffé,
betyngd utav antikens marmorkross

och uppfylld av en helig anarki.
Den tänder eld och skänker liv uti
ett självporträtt med hundratusen bloss.

---

4)

Ett självporträtt med hundratusen bloss
kan aldrig räcka till att helt belysa
de avsikter som någon valt att hysa
fördolt, djupt inom solvagnens kaross.

Ett vagnslass utav maktfullkomlighet
gör varje dag sin bana inför världen.
Förstummade så ser vi solstorms-svärden
med skarpa eggar hävda överhet.

En maktfullkomlig kraft kan lätt försvara
sin rätt till tronen utan att förklara
sin syn på upphöjdheten över oss.

Men kan vi en sekund få överge
dess gamla ansikte ska vi få se
en självgod gul och glödande koloss.

---

5)

En självgod gul och glödande koloss
har slutat lyssna på den inre branden,
men den som vägrar klippa fadersbanden
förtärs så lätt av det som leder oss.

Merkurius har därför dömt sig själv
till undergång med sin lojalitet.
Förfrusen och förbränd dualitet
är ödet i en solstorms malströmsälv.

I snara invid kejsarsolens fötter
har han förskjutit sina egna rötter
och slickar villigt herrens tomma skålar.

I hopp om att få del av lite kött
från bordet, ser han att hans framtid dött
av självupptagenhet, som ständigt strålar.

---

6)

Av självupptagenhet som ständigt strålar,
kan ingen få sitt liv att växa fritt.
På detta sätt har Venus en gång smitt
en slöja, fäst med dödsbestänkta nålar.

Med avsikten att lysa mest av alla
så offrade hon all sin fruktbarhet.
I aftonstjärnan syns en skön planet
som skimmrar med sin luft av gift och galla.

Trots all sin glans och allt sitt klara sken
så kan hon aldrig tvätta sig helt ren
med vatten eller världens alla tvålar.

Och ändå är hon blott en spegelbild
av Helios, som skrävlar het och vild
med djärv protuberans, som är som nålar.

---

7)

Med djärv protuberans, som är som nålar,
så borrar alla plasmastormar in
sin obeveklighet i rödfrätt skinn
och driver in de sista vassa pålar

i det som en gång var den atmosfär
som skänkte Mars sin forna dignitet.
Men trots sitt gamla ryktes stridbarhet
finns endast dimmor efter kampen där.

En utspädd suck i stridens efterskalv
är det som förr var Ares himlavalv.
Hur nederlaget fascinerar oss.

Stod kampen mot ett vildsint rövarpack?
Var fienden hans kärleksrus, som stack
i ögonen på den som längst ner slåss?

---

8)

I ögonen, på den som längst ner slåss,
där flyter stilla avundsjukans tårar.
En obeveklig flod som ständigt fårar
den klippa som var satt till skydd av oss.

Men oberörd av alla ynkligt små
är Jupiter helt trygg i sin gestalt.
Hans självbild står sig stadig, framförallt
mot de som inte når till hans nivå.

Han visar stolt den storm som ständigt rasar,
så alla de som avundsjukt förfasar
sig, kan behållas på sin plats, helt lugnt.

Och glupskt förtär han varje vilsen grupp
av små kometer. Ständigt vill han upp,
fast varje bana når en högsta punkt.

---

9)

Fast varje bana når en högsta punkt
helt utan hjälp från missundsamma händer
så har Saturnus lämnat dessa stränder
och vänder ryggen mot allt sprött och ungt.

Förvissad om sin trygga position
i kretsen av all skönhet han församlat
är han helt kall mot de som sökt och famlat
och släpper ingen jävel över bron.

Hans livsverk kanske kan ses självuppfyllt,
men alla ser hur väl han har förgyllt
sin position som ligger välförtöjd.

En klar signal till de som eftersträvar
att gång på gång få fylla sina nävar
långt innan man förstått att vara nöjd.

---

10)

Långt innan man förstått att vara nöjd
har stjärnstofftskällan redan börjat sina.
Uranus trodde att han skulle skina
i kunglig glans, bekransad och förhöjd.

Han såg sig osårbar i ärelystnad
men skändades utav sin egen son
och efter detta ogripbara hån
så blev hans hem en ödemark av tystnad.

I sekel efter sekel i ett tomrum
så gick hans bana efter samma spår
i glömska från de barn som slet sig loss.

Och framgång före fall, det är ett faktum
som vi nog alltid allt försent förstår
trots alla varningsord som träffar oss.

---

11)

Trots alla varningsord som träffar oss
är självbilden intakt av trotsighet
från havets gud, som kokar arg och het
som en försummad, avlägsen koloss.

Neptunus vrede dväljs under den yta
som för en allmänbildad allmänhet
är känd som någon avlägsen planet,
men som vill vara livets ursprungsgryta.

Den bild av havet som vi förut haft
som alltings grogrund är nu svårt förstörd
trots att det är vår livskrafts utgångspunkt.

Vår havsgud rasar snart med all sin kraft
mot oss, mot solens makt och innebörd.
För Helios blir därför mötet tungt.

---

12)

-”För Helios blir därför mötet tungt?
Av vilken förmån skulle han få styra?
För Helios? Han väljer att fördyra
det livsprojekt som vilar stort och tungt

på axlarna hos oss som fått ett uppdrag
att städa efter andras tanklöshet.
Allt dött är mitt, att i all avskildhet
förvalta, till musik från Charons årtag.

Och där, jag Pluto, förr var en av nio
så är jag nu förvisad till en grupp
av grus och stoft. Från gudar undanröjd.

En gång en del av en gudomlig trio
där vinnaren i kamp får kliva upp
med Zenit, då han plötsligt tappar höjd."

---

13)

Med Zenit, då han plötsligt tappar höjd,
går dansen vidare i dödsspiraler.
Ett fall, beledsagat av madrigaler
tills allt blir stoft, en åker, färdigplöjd.

Vår egen dödlighet är alltför smärtsam
att känna till och böja sig inför,
så därför vill vi, innan allting dör,
försäkra oss om avtryck i vår släktstam.

Så tar vi all vår skräck och all vår vrede
och skapar konst och krig i grym förening.
En skapareld som blir ett tomtebloss.

En ordkonstnär som i sitt skaparskede
till slut förbränns utav sin skrivna mening,
som vore han sin egen Ikaros.

--

14)

Som vore han sin egen Ikaros
så har han samlat fjädrar hela livet
och drömmer om att ta det stora klivet
för att få släppa dödens stora kloss

och i sin gärning finna evigt liv
i minnet på den eftervärld han fruktar.
Med skaparkraft som prålar och krumbuktar
så fyller han sin värld med adjektiv.

En självbild sliter sig ur sina fjättrar
och allt hans högmod tar sig loss och klättrar
mot tyngdlöshet. En själslig albatross.

Han skryter vilt med ljungeldsblixtar. De som
i avgrundsdjupen skrämmer oss, och stundom
på himlens högsta punkt förbländar oss.

---

15)

På himlens högsta punkt förbländar oss
en sol med sina ständigt stolta strålar.
Ett övermod som utan tanke målar
ett självporträtt med hundratusen bloss.

En självgod gul och glödande koloss
av självupptagenhet, som ständigt prålar
med djärv protuberans, som är som nålar
i ögonen på den som längst ner slåss.

Fast varje bana når en högsta punkt
långt innan man förstått att vara nöjd,
trots alla varningsord som träffar oss.

För Helios blir därför mötet tungt
med zenit, då han plötsligt tappar höjd,
som vore han sin egen Ikaros.