jag vet allt om x och y i krångliga ekvationer, plussar och minusar och hakparenteser och till och med gräddningstemperaturen för mandelkubbar. ta en tugga och svälj med standardmjölk och knip ihop munnen ögonen bröstet och låt bara öronen höra hur käkarna knakar mjukt med ett litet glapp som bara hörs i huvudet, ja, det är åtminstone vad du tror. du tror på oden och tor och regndans och röda stövlar, en buddha i blått eller guld och att sandkorn förvandlas till glas när blixten slår ner hårt på en strand. hon säger att jag tagit mig vatten över huvudet, ser bekymrad ut och ber om ursäkt för att hon är lite negativ. men jag tror på oss och att vi klarar detta. ge mig tid och några flaskor vin och filtar att bre om oss när kylan gör sig påmind så ska det ordna sig ska du se. lita till processen hör jag honom säga och jag vet nu att man inte kan räkna ut vissa saker på förhand så varför alls försöka tänka i scenarier som aldrig blir. det är slut med det nu. det är mycket som är slut och inget har ännu börjat, dagar faller över berg och vägen är lång. vägen är lång och ömsom svår att vandra, men till dess försvar får man ändå säga att den inte är tråkig längre. sorgligt ödslig kanske, men inte tråkig som förr. du får pussa min frusna mun nu.