Jag läser i korten att eremiten inom mig ska få ta plats nu. Och att det är förrädiskt att lyssna på narren. Det kunde man ju nästan ha räknat ut. Men hon som försiktigt fyller bägaren med rent vatten och häller den på jorden och ser upp mot stjärnorna. Henne tänker jag följa. Väcka kreativiteten i min kvinna. Där jag en gång hade ett svart hav växa inom mig. Det är annorlunda nu. Kanske är jag inte starkare. Kanske är jag en sådan som alltid är vek på något sätt. Men det finns en kraft i mig som är som en nåd. En nåd att få. En ynnest. Jag tog mig genom.

Det finns inga krig att vinna. Inga strider att utkämpa. Inga lansar att dra. Inte ens för dig. Stilla lägger jag en hand på hjärtat och släpper taget. Ett efter ett. Till dess alla andetag är slut.