Man kan bara glömma sin älskade med mindre än att galenskapen kantas med vacker brodyr i tunnaste silvertråd. En tacksamhet kvar i gommen där tungan vilar. En ask med kvarglömda handskar i gult skinn. Och ett radband. Små ömhetsbetygelser. Jag la sedan även dit en kristall som bar ditt namn.

Jag stormar inte längre. Gör inga drama. Lyssnar bara och iakttar. Trots att jag ibland skriker inombords. Det är ett tyst skrik. Vi är ju vuxna människor. Var det inte så du sa. Jag stormar inte längre. Men väntar inte heller.

Om jag någon gång lägger min hand på din handrygg igen. Då är det för alltid.