En skärva himmel låter sig trängas genom. Det luktar sol. I alla vrår av trädgården där löven är på väg att vakna. Kanske låter det mig nu sakna det jag inte tog vara på.

En skärva. Där jag nu låter ljuset sippra genom. Låter det värma mina kinder. De som sällan blossar röda. Men ändå ibland. När jag låter sanningen sägas nära det som är jag. Så nära det går. Utan att förlora sig. Eller kanske just att förlora sig. Om så bara för en kort stund. Få känna styrkan i en hand. Få känna intensiteten i en blick. Få känna ilningarna genom alla ben i kroppen.

En skärva måne i silver måste ändå sägas vara det vackraste. Som ett hopp i natten om att allt ska bli bra. Ordna sig. Låta sig inordnas. Iordningsställa sig. Inställa sig. Ställa sig in. Ställa in. Det nya.

Och visst kan det bli bra. Det kommer bli bra. I min nya gryning. Jag ser redan skärvan.