Även på mycket långt håll såg man att han inte passade. Bland palmer och solhattar och bermudashorts. Den svarta skinnjackan med bälte i fållen. Trunken, beigegrön. Boots. Bootsen var nog mest. Bland flipflops. Och en karta i handen. En svart kalufs med mycket gel.

Om du hade sett honom hade du troligen tänkt att trunken innehöll slarvigt nedslängda kläder. Och att han just stigit av en greyhoundbuss. Och det skulle du troligen haft rätt i. Men böcker. Böcker fanns där också. Flera av klassikerna. Men det skulle han inte erkänt. Att han fått dem av henne. Fått inspirationen av henne. Hon som ännu inte visste att han inte var kvar. Kvar hos henne. I hennes stad. För det var hennes. Aldrig hans egentligen.

I hennes stad i hennes rum hängde clownen på gungan på väggen som vanligt. Som den hängt i alla år i hennes rum. I hennes stad. I hennes värld. Och när hon strök fingret på den silkiga dressen. Den vackra djupblå. På den lilla clownen. För det var två. En större och en mindre. Den djupblå dressen satt på den mindre. Nå, när hon strök fingret över den. Som hon brukade på en av clownerna. När hon kom hem. Så anade hon inget. Hur kunde hon ana. Såna tillfällen och händelser kom aldrig med en storm. De kom stilla med ett sommarregn.