jag sitter och tänker på sådan jag har haft
och sådant jag hade smärtan av förlusten

för det finns bara en känsla starkare en
kärleken och det är saknaden efter den

när man har förlorat den och man känner
det rätta värdet av den när tystnaden gör

sej hörd och förnekelsen ekar bort i den
mörka onödighetens oförståelse av ord

som uttalade i vrede för att överöstande
få känslan utav av att ha rätt till vilken

nytta nu sitter jag här ensam och ledsen
fylld av ånger och saknad och dom starka

argumenten jag hade och uttalade högt det
betyder ingen ting nu i min ensamhet jag

förstår inte ens att jag utryckte dom till
dom jag har älskat inte av elakhet utan

för att jag var fylld av aggrekoner och
frustrakoner i från minna unga år och har

svårt att kontrolera mej tyvärr kärleken
gör mej mjuk men nu är jag stenhård

och fylld av saknad och kyla för min vrede