Det är inte svårt att se vilka som är ens vänner när man inte är okej...för dessa flyr direkt bort som ett vackert löv i höstvinden ...
tack o lov så har jag min far som alltid ställer upp...han är frukten och Gud för mig. Det finns ingen annan människa som har burit mig fram längre än honom med sina bara händer.
Jag skäms för allt, och att jag inte kan få balans i mig själv. Det tar bara en tusendels sekund innan jag befinner mig i ett hav av sorg...hinner inte längre med??? Egentligen skall jag absolut inte skriva här...men jag känner ett tvång av att vara ärlig...orkar inte dölja mig med en slöja längre.

Jag är känslomässigt störd på alla sätt, trots mina erfarenheter.... men vad hjälper det??? De som får lida mest är barnen och det gör att förlorar ännu mer kontroll på mig själv...jag gråter dock inte längre...jag känner bara hat mot mig själv. Tre barn som behöver en trygg far, men som får en ensam förvirrad varg som leder sig själv in i fördärvet. Låter tragiskt men är givetvis inte så farligt som det låter...för jag har skapat min egen verklighet....eller overklighet.
Jag tar ansvar för alla mina handlingar och har alltid gjort det. Jag har mig själv att skylla...tyvärr på mina barns bekostnad.Jag måste ändå vara ärlig nu...mot mig själv och alla andra runt omkring i mitt liv.

Det är så svårt för mig att hantera mina känslor när det gäller barnen...när jag ska sova så hugger tomheten i mitt bröst med sin ståtliga kniv...då lever jag igen i min rädsla av tomhet. Att inte få vara med när de växer upp...få vara deras trygghet. Bla bla bla osv... det gamla vanliga.
Jag ska kanske skriva en bok istället...så att jag får tömma mig på allt...ena dagen är jag stark som få....den andra dagen är jag bara ingenting. Jag har förlorat lusten att vara tillsammans med mig själv...i mig själv... När paniken av att aldrig duga till tar min hand, så tar min kraft slut och mina steg mot framtiden sluter sig. Kan mörkret vara så vänlig att lägga sig nu??? Jag är tillräckligt hård nu!!!