Han kollade stumt in i mina blågrå ögon och suckade. Den där djupa sucken. Man känner all sorg och allt mörker flöda genom den och rakt in i en själv. Mitt hjärta stannade till för några få millisekunder. Hans tomma tal och djupa ögon skar igenom min borg av känslor som jag ständigt satte upp runt mig. Tystnaden skrämde mig.
Rädslan för vad som snart skulle flöda ut i en tsunami av ord från de röda läpparna han bar skrämde mig ännu mer.
Det bultande organet i min bröstkorg gick från långsamt bultande till otroligt snabbt. En glittrande regndroppe föll och landade på hans bleka panna och fick en bit av hans bruna, lockiga hår att fastna mot den.
Jag kände mig osäker. Rädslan och nyfikenheten tärde på mig.
Tystnaden och den tunga andningen från hans mun störde friden i mitt hjärta.

Ett steg närmare. Ett nytt, djupare andetag drogs. Mörkt blåa ögon som mötte mina i kvällens dunkla ljus. En kylig vind som smekte oss båda, där vi stod, som två statyer. Jag ville springa. Gråta. Skratta. Skrika.
Ännu ett andetag.
Ännu en suck.
Ett andetag för att kunna säga det som fanns att säga.
"Du har fångat mig med din vind, vackra fågel. Du har gett mig inblick i lycka och kärlek. Jag vill följa din vind för resten av våra liv. Jag vill för alltid ha dig nära."

Tre vackra ord följde sedan.
Tre vackra ord som krossade mitt hjärta som ett glas mot vassa klippor.