Egentligen är jag orimligt medveten om vad jag har för mål
Vad jag ska sikta på, vart jag ska komma
Jag gråter kanske inte lika intensivt som jag trott
Åtminstone inte längre.

Tiden har på sätt och vis sprungit iväg, 2 veckor på 2 sekunder, samtidigt som det känts som om det gått flera månader.

Jag vandrar omkring i en viss ovisshet, i en klar dimma, i en oskarp skärpa. Jag vet vad jag ska se , vart jag ska gå men samtidigt är det som om att jag inte vet det alls. Osäkert säker. Säkert osäker.

Det jobbigaste är väl i varje fall känslorna. Känslorna som är där och drar i mig lika starkt som tidigare. Som drar mot dig. Men nu är du inte längre där för att ta emot dem. Nu är du inte längre pussen på min axel och rösten i mitt öra i mörka nätters rädslor. Du är inte längre lugnet i min storm, min storm som är jag.

Mina känslor tar inte riktigt fäste, fast de tar fäste överallt. Ignorans är inte en möjlighet, de måste få finnas, göra sig till. De styr mig, inte tvärtom.
Överbelastning, tomhet. Allt och ingenting på en och samma gång.

Att inte ha en fast punkt, någon speciell att fokusera på, att överrösa med kärlek och uppskattning, skrämmer nog mest. Jag lever för att uppskatta, för att älska. Jag lever för kärleken och gemenskapen, särskilt den kärlek som flödar mellan två individer som finner lycka i varandra.

Jag är orimligt medveten om allt som händer i mig. Det kanske är därför jag är helt okej, men ändå förkrossad, på samma gång. Övertänker mina känslor, siktar långt fram. Smärtan i bröstet kan få vara där den är när den kommer. Även om den paralyserar mig för en stund.

Saknaden är sämst. För jag vet att jag klarar mig själv, att jag kommer lära mig att älska mig själv som jag älskar andra. Att jag kommer finna mig i allt du lärt mig och allt du gett mig och göra det bästa av det. Men det kommer inte kunna hindra mig från att sakna det som var, när det var. Hur det var när du gav. Hur det kändes när du hjälpte mig att finna det där alldeles extra, i mig själv. Du gav mig vägen till det bättre och höll min hand de första stegen. Det blev bara så läskigt när du släppte taget.