Lugnt, tyst, stillsamt.
En oändlig matta uppbyggd av miljontals droppar.
Stort, stormigt, levande.
Ett massivt ting som närsomhelst skulle kunna rasera allt som befinner sig i, på eller runtom det.

Jag minns när jag var liten. Havet var min fristad. Vatten upp till anklarna på sommarens livliga sandstrand. Havsbrisen dansandes i mitt solblekta hår. Solen glittrandes på vattenytan, rakt in i mitt hjärtas lugn. En plats ämnad för inspiration, för att komma till rätta. För att andas.

Minns du när vi sprang barfota på strandkanten? När skratten ekade åt alla håll och vattnet skvätte runtomkring oss, som tusentals små fyrverkerier av lycka?
När vi samlade på snäckskal som vågorna dragit med sig från havets djup?

Det där djupet som är så stort att vi kanske inte själva är kapabla till att förstå det.
Det stora, oupptäckta djupet som finns där med tusentals organismer vi inte ens fått veta existerar.
Det känns så konstigt, att veta så lite om vad som finns i det som sträcker sig längst på jordens yta.
Havets lugn övergår till en skrämmande, isande fråga om vad som finns och inte finns.
Vad som är farligt och vad som är säkert.

Havet inte är så olikt vem jag är. Vilka vi är.
Vad vi vet och inte vet.
Det oupptäckta och skrämmande som vi inte vet hur vi ska hantera.
Havet symboliserar jaget. Med alla stormiga och alla lugna, vindstilla dagar.
Allt det där som vi ännu måste möta, analysera och gå vidare ifrån.