Jag låg med ett litet barn i mörkret
vi tittade upp mot mot himlens sky
och jag tänkte berätta om
var stjärna som lyste
ner över vår by...

Pekade med min hand upp mot en "star"
då barnet mig på handen tar
och säger: -Var är din man...
-Han är död, finns ej mer här han...
-Men han gick väl med käpp? Visst
hade den väl en spets, lite vass...
-Ja det hade den kanske och någon sorts hård
mässingskant i varje fall om jag inte minns fel...

Jag sträcker upp handen igen och fortsätter:
-Där är Karlavagnen, den liknar en kundvagn...
-Oj, säger barnet, stjärnorna ser ut som prickar
eller som ljushål! Det är nog din man som är uppe
och går. Tur att hans käpp var vass! Nu ser du var
han finns! Å visst va´ de´ bra att jag va´me´nu...

-Men, sa jag, det kan ju vara många som är däruppe
och går, det behöver ju inte vara min mans spår vi
ser... -Va, sa barnet, du skall ju titta på de små
som ser ut som ett stick. Sådana prickar
som jag sa... Dom små ljushålen!

Då vände jag huvudet mot barnet, då sov det!