Otaliga bilder drar hastigt förbi

skavda av tid och minnets

bräcklighet, ändå ofattbart starka

de som inte lämnat

hjärtat

Dina gnistrande ögon

rakt in i mina

obevekligt öppna

visade mig en sanning

Kommer inte ihåg

bara ett blint hål

där våra händer

gled isär

Du har förstått att

jag reser ensam

Du ropar mitt namn

samtidigt som du är osäker

på din egen väg

Tiden går, vi håller

oss kvar, vid minnen

medan vi färdas åt helt

olika håll

Har vi styrkan och modet

att ta ut kursen igen

tillbaka hem?