Snöbolster föll ymnigt över vinternattens öde skog.
Sörjande sin sommar strosade han där sökande omkring.
Saktfärdig och vilsen vandrandes i sorgens svedda ring,
där lustlågor brinner länge men upptänder ingenting.
I träden svultna korpar log, fram stigen svarta liljor stod.

Han nådde så ett vägskäl, då stormen slet som hårdast.
Trötta var nu tyngda ben och tömd var tankens kraft.
Ögon blickade åt liljeblom där vandrare för vila sig nedlagt.
Varma syntes snödrivor och ljuvlig korpens kvällningsakt.
Han vandrade vidare mot väna vatten, sinnet var nu fast.

Nedan den frusna forsen, där mötte han sin vintermö.
Kylig hennes tunna klädnad och vilsen var hon med.
Uti eldfamn försvann de för att stilla stormen vred,
och genom vinternatten vänslans vårströmmar så spreds.
De flyktade frostvinden, och lämnade istäcket i tö.

Nu sitter de i morgonglänta, på björkars farstukvist.
Uti sommarsols sällstrålar förr flydda bortom tankemoln.
Med rosenkyssta kinder och rödvin blommande i bål.
Där höjs två nektarbägare till vårdans hyllningsskål.
För gryningstimme längtad, vars värme kom till sist.