Jag var på dans på Rondo i Göteborg!
På te-dansen. Ronny Hartleys orkester
hade just spelat upp till första dansen,
jag hade precis blivit uppbjuden till den
dansen, när jag såg att tre män klev
in i salen och ner på dansgolvet.

De hade långa ytterrockar på sig med
uppfällda kragar, hattar med nedvikta
brätten, men jag tyckte de liknade en
rik killes kompanjoner. De rike killen
kände jag väl...

Min danskavaljer tog en hand om mitt liv
jag tog en hand om hans liv så sträckte vi
våra händerna emot varandra. Då landade
en rockklädd arm behandskad emellan våra två
händer och jag blev omringad av de långa ytter-
rockarnas män... Min danskavaljer sa ingenting.
Han bara som jag gapade av förvåning, till slut
sa jag : -What? Då tryckte de upp hattarna en aning
och sa: -Chefen har fest! Han saknar dig! Vill att
du följer med... -Ja, sa jag, jag gör väl det då...

Då upptäckte jag att musiken som dansen
stannat av, folk stod några meter ifrån oss
alldeles stilla och tittade häpet på oss även
min danskavaljer med händerna i fickorna...
Jag vände mig till honom och sa:
-Tack för dansen som aldrig blev av.
Den får vi ta en annan gång!

Vi gick mot utgången... Jag kördes i ilfart
till Askim... Till festen... Detta hände för
över femtio år sen, av festen minns jag
ingenting, mer än att värden tog glatt
emot mig... Men de tre långrockars entré
glömmer jag aldrig, det mötet har etsats
sig fast i min ryggmärg för alltid!