November är månaden som inte plockar äpplen.
November är månaden som inte sticker sig på julgransbarr.
November är månaden som är mitt emellan.
November är månaden som inte gör ont i hela kroppen.
November är månaden som inte masserar in kyssar i min kropp.
November är månaden som är mitt emellan.
November är månaden som inte är grå bortsparkad hjärna.
November är månaden som inte glömmer att jag var människa.
November är månaden som är mitt emellan.

November? Månaden som inte är en hängande lugg över ögat.
Månaden som inte är en lös knut av drömmar över magen.
Månaden som inte är sån.
Som inte är blytung av svart dött mörker.
Som inte är ett barnbarnsknä som gungar, gungar.
Som inte är sån.
Ingen taggig tickande tystnad.
Ingen rimmande rusig ros.
November är ingen månad som är sån.

November är en dörr.
Och jag är handen.
Och dörrhandtaget.
Och det försiktiga
knarrandet.
Och själva
frågan.
Nå, vem där?

Och sen öppnas dörren.