De nyanlända gjorde en stor affär av att de var oskyldiga. Först hade jag litet - bara litet - dåligt samvete över detta. Efter något år övergick det i tristess och mild irritation innan jag till sist lärde mig att hantera det till min fördel med ett maximum av återbäring. Jag spillde ingen tid att tala om för dem att det gladde mig att de var oskyldiga - det var de - och att det var meningen att deras fängelsevistelse för all framtid skulle hemsöka deras liv.

I vaket tillstånd, i sömn, mardröm, delirium, i drogat rus, i psykos och i posttraumatiskt återupplevande skulle jag klibba fast vid dem som en mental fästing.

Jag skulle vara en del av dem, lika oskiljaktigt förenad deras organism som en lever eller ett hjärta. Jag levde i dessa arma stackare och jag levde av dem.