nu ljusnar barrskogens diadem
den mönsterlösa mossan tar tillgivet färg
under tallarnas kronor

våra anleten blev vävda
i morgonens första dagg

där ingen gått
vandrar ingen vidare
marken lämnas åter orörd
i spänd väntan på våra nakna fötters
ivriga tassanden

inom kort kommer daggen upplösas i eld
anletet andas in i kroppen: en våg av steg

och diademet döljas
i morgonkaffe
och radioskval