Att bli sedd av en blind. Som när en blomma vänder sig mot solen vände sig mitt ansikte mot händerna som varsamt sökte av dess konturer. - Så ser du ut alltså, sa den blinde och tog mitt ansikte med sig in i den osedda världen, bevarade det där. Jag vet inte hur.
Som ett barn, eller så som en blind, har också jag låtit mina händers nyfikenhet föra mig vida, över hud, päls, fjäderdräkt, sten och bark. Jag har hållit en döende uggla i mina händer. Jag har känt dödens illusion verka, som en vindil vattrar ytan på en sjö och drar förbi. Mina händer har lärt sig att ingen död, endast förändring, existerar.
Jag har en gång känt lockelsen, men avstått, att peta med fingret i en älskares öga, för den fuktiga, blåvita emajlglansen i ögonvitornas skull.
Jag har smekt en skrovlig klippvägg. Kammat gräs med fingrarna, borrat ner dem i mossa där längst ned rötterna dricker svart jordvatten. 
Ytor men inte yta.
Ögat bedrar oss ofta, det är en gäckande spegelsal. Fingertopparna aldrig. Under ytan pulserar liv. Vibrerar ut mot dig, möter dig, nerv mot nerv, men du måste våga vidröra det för att bli delaktig. Förvånas. Låta dig vidröras och häpna, le och skratta.
Det som är liv i mig söker ständigt beröring med det som är liv i dig.
Djupt går våra rötter.
Intet är vad det ser ut att vara - intet. Du måste ner på knä för att komma nära.