”alexander ska äta”
det var allt jag fick veta
en mening utan invit
en gräns dragen i sand

jag fick alltid sitta kvar i hans rum
genom den stängda dörren kunde jag höra
ljudet av bestick som slogs mot tallrikarna
med allt tätare frekvens
ljudet av meningar och fraser som kom
med en allt glesare

jag tänkte aldrig på det då
idag känns det självklart
att inkludera istället för att exkludera
men något hade satt sig där
i det kvarteret och i tusen andra
den där känslan av att man ska passa sig
häckar, persienner och gardiner mot insyn
hela tiden ska man passa sig
till och med från att bjuda ett barn
på några skedar potatisgratäng

det fanns brister hos dom vuxna
jag aldrig minns att jag såg
hade fullt upp med att se mina egna
men dom måste ha varit rädda
för att bli sedda

nu kan jag bara säga
öppna grindarna
se genom häckarna
sätt fram en tallrik
till det främmande barnet