Jag tycker om vita kronljus
med kanaler
när stearinet
slinker in i sig själv.

Kommer tillbaka varje vinter
gåtfullt
långsamt
brinner ner
sig själv.

Det var du och det var jag,
jag tänker fortfarande
på dig varje kväll.

Ibland skrattar jag och känner nästan
ja, ett hån.

Men ibland gråter jag

i pappas garderob

åt alla gånger
vi trodde så stort.

Det vackraste var
vi behövde knappt tro
för den där bönen var besvarad sedan första gången.

Fast vi bad varje kväll
vi var tre.

Du och jag och hon
som fortfarande finns kvar

vi gick till kyrkan i byn
på allhelgonadan.

Vi blev skrämda
och trodde att alla skuggor var djur
det kom även människor

du sa ett de var värst.

På våren skar du dig
det var någon som svek


och den där bönen blev mer och mer blek.