hur urdjur du är av inget
och inget från bottnen speglat

uppstått ut dy för sinnet och svept i eld
för att för-blinda ytskådare

helst efter

syresatt för att stiga
sen bestänkt av sorger större än
bokryggar bär kunskapen bort i villo

än tryggheten talade tystnad
än skygghetens lystnad

för mig långt mer än bortom
för mig det enda nära

just nu just här

sant är allt så äkta inget som ej framträder själv
låt äggen värmas i mörker

tids nog är näbbar hårda nog att klyva sten

hur urdjur du är av inget

kommen att åter vända när världens ljud stigit
och avhängt sina tyngder där samlat är
för frossande

lossande sin ångest

så bjuder du ur

ur dyn stigen för att smeka molnryggade drömmar
ner mot haven igen som för att värma djupen
där kalla minnen stelnat

hur urdjur du är av inget

högt nu högt sen buren öppnats
sen skinnen torkat igen

och slätten stelnat för framtida byggen

(Snake; Transmute
Beaver; Builder

så brände de hyggen)