vingarna. (dedikation)
ingen av dem vet
lika tyst som det är tyst här och även lika tyst som kråkorna stängde sina näbbar. ingen gräver ner onyttigt och att vintern är lång vet både de och vi. så samlas grenar där mat borde ligga kvar men jag har redan byggt och jag har redan säkrat förråden. vi äter ju inte som förr och besticken smälte jag ner. vilket språk ska berätta för kråkorna att det ännu kommer vårar. att det inte beror på stammen om ungarna ramlar. att moln är moln och inga himlahål som visar töcknets svep. de är inte som ljuset. där valde vi själva att sätta udden. vi kan inte gråta mer nu. ögon har bara ett hål. ett iris, en lins. vi kan inte gråta mer nu.
men fåglarna sträcker ändå som vanligt. inga ägg känner blåsten som vingar. nickar gör huvuden. det är när näbbar stängda visar vägen. ner. dit först. dit först. löven kan inte viska förrän försent om hur man halar en stam. då krasar det när man går. vi ska minnas det ljudet länge.
ingen av dem vet. ingen.
Fri vers
(Prosapoesi)
av
Pot Pourri
Läst 184 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2013-11-22 09:49
|
Nästa text
Föregående Pot Pourri |