Mitt i dimmorna från månen
ser jag räven gå
från gärdet till ladan
där det en gång
suttit en man
och lagat mopeder

och kölden från skogen
är densamma som då
och räven bär svansen
som den gången
då mannen lämnade
en halvfärdig motor

och följde en väg
som ingen annan såg
och en doft
som mer var myr
och begynnande vinter
än varmt kaffe i köket


och då var då
men räven är här
i nattljus och himmelsflor
och jag är den
som ser motorn ligga
som ett oljestilleben

på den nötta bänken
i ladan från 30-talet
där tiden kurar i bråten
och jag vet vad kaffe är
och doften av nuet
ringlar från husets skorsten

men jag ser räven
och den låter sin svans vaja
som ett rött baner
mot himlens vita massa
och mina händer vilar
mot en smutsig förgasare


och tiden rör på sig
någonstans i högar av gammalt hö
när jag sänker huvudet
och lyssnar med örat mot bänken
på en man som försvann
på ryggen av en räv