Över berg och ner genom dalar,
har jag vandrat.

Men ingen dal har någonsin,
varit så djup som denna.

Den är full av svarta hål,
där små vättar sitter.

Lockar och ler till mig,
för att jag ska följa dem.

Många gånger har jag varit
nära att följa dem.

Ta den enkla vägen,
sluta gå bara falla.

Låta vättarna vinna,
få sin seger.

Stoltsera med ännu en själ,
som de fördärvat.

En vek sorglig människa,
som bara gett upp.

Men något håller mig kvar,
ger mig styrkan att stå emot.

Att inte falla istället,
räta på ryggen.

Se åt ett annat håll,
inte låta mig luras.

Av vättarnas list
och löften.

Utan kämpa vidare,
till nästa uppförsbacke.

Till den ljuva stranden,
med havsbris och lugn.