när lovikan blivit solist över viddernas vidd
hör hur stålhakad känga inte orkar knaka mer

dessa två tusen metrar
det var nog på vårvintern på väg just mellan jordmånens lutning och bergslyckan

i en å började någon förstå detta med orkestrars förmåga att bära

det är inte bara skaren
inte heller blötisar

och hur man stavar sig fram efter ljuden