Jag vandrade den gamla minnesvärda vägen,

som så många gånger förut.

800 m av tystnad, bara solen som sken,

o ett o annat blad som svepande sa slut.

Jag väntade en vaken övervintrad fågel,

som kunde starta minnen till vår.

Nej, inte ett ljud, allt som ett tyst vintersegel,

och grenar, buskar fuktigt stod i tår.

Havet då som tornade upp som en jättespegel,

nog finns det väl änder, svalor eller en vaken strandpipa?

Nej, bara denna spegel av moln till stor del,

inte ens den gamla båten klucka, ville bara tyst knipa.

En förunderlig promenad, en känsla av annanstans,

att höra tystnaden tar kål på livets ruljangs.

Visst finns ni väl där.... drömmens essäns,

jag väntar tålmodigt.....men det får bli en annan dag,

när naturen tar nya friska tag.